1. Anledningen varför jag oftast inte vill vakna är inte för att jag hatar mitt liv, utan för att jag har börjat drömma normalt igen. Jag får de finaste drömmarna på jorden. Sömn är maximal-tillfällig-isolering som varar max fem timmar per dag för mig, sedan spenderar jag resten av dagarna med att dagdrömma och försöka komma ihåg nyckeldetaljer.

2. Jag spenderar mycket av min tid med att sitta med mina vänner, med dödspinnar rykandes i munnen och
mellan fingrarna, och prata om relationsproblem… Och försöka lösa dem igenom att överanalysera varje ord och sedan ta ett djupt andetag. Jag försöker vara där för dem som dem är för mig.

3. Att sitta i underkläder och skriva låtar vid pianot. Att sitta i underkläder och läsa. Att sitta i underkläder och rita. Att sitta i underkläder och röra kroppen till musik. Att sitta i underkläder och ta på mig själv är också ganska kul.

Jag spenderade halva dagen på sjukhuset och sedan hos optikern igår, så idag var jag helt slut men jag rullade till en till second hand-butik med Lenny ändå. Hon såg nog på mig hur sliten jag var med tanke på att hon frågade om jag hade rökt på, och sa att jag såg helt "druggie" ut. Köpte väskan på bild två för 40 kr, och tröjan jag har på mig för 20. Värt? Jaaa. Här nedanför demonstrerar jag, Lenny och Linnea hur en äkta panty-sniffer ser ut. Se och lär, mina barn. Se och lär.

Kastat bort ett år av mitt liv genom att prioritera fel saker och här är jag; i min säng, och vet inte vem jag är. Som en scen från en tonårsfilm och alla klyschor som följer. Det skrämmer mig när jag tänker på vilken bild personer får av mig när jag själv kan inte ens identifiera mig. En spegelbild efter man har duschat, täckt av ånga. Jag får bara fram oklara, osammanhängande ord. Mitt liv ockuperas av ord. Tomma ord.

låtsasanalyser, avsaknaden av överflödiga ord, du&jag.

Tomma ord som har spottats på mig, som du vet att jag fruktar. Spottat? Snarare spytt. Känslan av att inte kunna lita igen är outhärdlig. Känslan av att ångra allt är värre. Att se blicken jag får när jag erkänner det är värst.

I snart fem år har jag sprungit i lutande brandtrappor. Jag har fått nog av personer som dig. Fått nog av utspridda timmar på brandtrappor i fitthjärtat, under bröstet, över artighet och vittnen.

Jag är bortglömd och på något sätt känner mig inte olyckligare över det, men inte heller lycklig. Jag bara är mittemellan.